Välj Ditt Eget Äventyr - Del 1

[booksabaking]

God Jul, syster!

Här kommer ditt alldeles egna äventyr. Läs början nedan och fundera sedan på vad du skulle vilja se hända här näst. Du kan bestämma så mycket eller lite om hur du vill att historien ska fortsätta, och på vilket sätt som helst. T ex kan du skicka mig en sång, en bild eller nått annat som inspiration, om du inte vill säga "exakt det här är vad jag vill ska hända".

Om allt går som planerat kommer du sedan få uppdateringar av historien av och till under året som kommer, med final på julafton 2018 :)

****

Glada hade aldrig trott att hon skulle stå här. När hon verkligen tog sig tid att reflektera över sin situation så kunde hon inte annat än erkänna att den var absurd. Inte konstigt att halva byn hade skrattat åt henne när hon gett sig av. Den andra halvan hade tittat på henne med medlidande och oro medan de packade sina egna knyten för färden upp till bergen.

Hon hade varit den enda som tänkt resa till dalgången öster om byn. Dalgången som ingen rest till på minst 50 år, kanske längre. Hennes syster skulle rest med henne om hon hade kunnat, det visste Glada. Men vägen till dalgången var karg och brant; inte en strapats lämpad för någon som nyligen förlorat ett ben.

Morgonen var kylig och ogästvänlig. Glada hade valt ut sitt träd noga, efter alla konstens regler, men nu när solen nått över bergskrönen började hon tvivla på sitt val. Var verkligen det här det största och praktfullaste trädet dalen hade att erbjuda? Som hon förstått det hade forntidens resenärer slagits och käbblat i dagar för att få det bästa trädet till det var tid för marknadsdag. Det vore förödmjukande att ha valt ett underlägset träd nu när hon hade hela dalen för sig själv. Skulle någon ens komma och titta på hennes gåva om hon valt fel träd?

Med paniken som en molande värk i bröstet ställde Glada sig upp och borstade frost från sina axlar. Det var ingen idé att vela över sådant nu! Om hon började leta efter ett nytt träd nu skulle hon hatta runt dalen tills förberedelsetiden var till ända och då skulle hon säkerligen inte få några besökare. Bättre att stå sitt kast och invänta marknadstimmen.

Solen klättrade den sista biten över bergskammen och dalgången badades i allt ljus den skulle få denna korta höstdag. Solkatter gnistrade i det frusna gräset och de rakryggade asparnas mångfärgade lövverk sprakade i dagsljuset. Glada tvingande sig själv att andas ut. Så här i dagsljus fick dalen ännu tydligare onaturliga drag. Bergsgången den låg i var smal och djup. Hade det varit en vanlig plats hade den nog inte innehållit mer än glest gräs, mossa och enstaka buskar.

Så såg i alla fall vägen dit ut; kal och ogästvänlig med endast dvärgbjörkar som vågade streta sig upp mot himlen. Men här, helt abrupt, tornade de höstgranna asparna sig upp över tjockt gräs och blommor som öppnat sina friska kronblad trots frost och kyla.

Glada bet insidan av sin kind för att dra sin uppmärksamhet tillbaka till nuet, till det viktiga. Med stela fingrar vecklade hon ut det som hon kommit för att erbjuda. Manteln var stor och varm, vävd av finaste fårull. Hon hade, som brukligt, själv hjälpt till att färga ullen, men hon hade bara sett på medan hennes syster vävt hela härligheten.

Förhoppningsvis var det nog. Det var många regler och traditioner som försvunnit i gammalt folks minne sedan det senast hölls en marknadsdag. Tänk om folk i byn bara kunnat skriva! Eller åtminstone bemödat sig att komma ihåg de gamla sagorna i mer detalj. Det var som en glömska fallit över byn på hennes mormors tid, som ingen hittills kunnat ge någon vettig förklaring till.

Kriget skyllde de flesta på, men det var det gamla kriget, sedan länge överspelat. Folk mindes ju fortfarande hur de skulle bygga hus, väva lin och fira sommarstolståndet, så varför hade marknadsdagen gått förlorad och med den all kunskaps som hörde den till? Det fanns bara brottstycken kvar, små detaljer som någons farmor eller morfar ibland kom ihåg sent en vinterkväll.

"Åh, så fin! Är den till mig?"

Glada skrek nästan till. Försjunken i tankar som hon varit hade hon inte märkt älvan innan han stod rakt framför henne och hennes träd. Var han hade kommit från eller hur var det nog ingen idé att fundera på.

Glada tvingade sig själv att tyst ta ett djupt andetag och se älvan i ögonen. "Ja, den är till dig. Om du vill ha den. J-jag är här för marknaden."

Älvan log. Han såg inte alls ut som Glada föreställt sig älvor. Han var inte blek och gjord av dimma som hennes mormor påstått, fast han var späd och ganska kort, inte längre än henne själv. Hans hy var mörk som folk som kom långväga söder ifrån, men hans hår och ögon påminde inte om någon människa Glada någonsin hade sett eller hört talas om.

Håret var blått, bara någon nyans ljusare än mantelns mörkblå tyg och hans ögon var svarta och orangea, som kol med glöd pyrande inuti. Han hade på sig kläder av något sorts tunt och glansigt material i bjärta färger och på fingrarna, handlederna, och om halsen bar han många guldsmycken.

Trots hans överdådiga klädsel såg han ut att vara helt uppslukad av fårullsmanteln. Han satte sig på huk i gräset och gled försiktigt med fingrarna längs dess kanter, som om han klappade ett stort och skyggt djur.

"Den är mycket vacker. Har du gjort den?"

Den frågan gissade Glada var första prövningen. Hon visste bättre än att ljuga för en älva, men det tog ändå emot att svara: "Nej, min syster vävde den. Jag hjälpte bara till med färgningen." Förhoppningsvis skulle det vara nog. "Jag är här å min familjs vägnar."

Älvan tittade upp från manteln och gav henne ännu ett leende. Han log inte heller som hon föreställt sig att älvor skulle le. Älvor var mäktiga och listiga varelser. Glada hade alltid tänkt att de skulle uppföra sig som rikemännen inne i staden eller finfolket hon ibland hade skymtat på genomresa. Men den här älvan hade något försiktigt, nästan blygt över sitt hela väsen.

"Behöver ni en magiker?"

Glada lyckades nicka till svars. Vad annars skulle hon klättrat hit till dalgången för att söka? En skomakare? Men kanske fanns det andra under att byta till sig här, försvunna i glömska minnen precis som namnet på de tre älvarikena och vilken av alla färger det var som trollen ansåg vara helig.

"Du får manteln och ett eget hus, med trädgårdsland och höns, om du följer med mig." Färg, röd och klar, kröp upp i Gladas kinder när hon talade. Det lät så fjuttigt nu när hon sa erbjudandet högt. Manteln var nog det finaste plagg hon någonsin hållit i och huset som stod tomt hade tillhört Snickare Joen; ingen byggde stabilare väggar och tak än han gjort.

Men även om manteln och huset var omåttlig lyx för henne så förstod hon att det inte var mycket att komma med till en varelse utspökad i guld och kläder som sken som dagg i vårsolen. Snart skulle säkert älvan skratta åt henne och försvinna. Kanske skulle den ta hennes ögon också, som betalning för förolämpningen.

Glada höll andan.

"En egen liten stuga," sa älvan, nästan drömmande. "Jo, det vore nått, det. Jag har delat rum med mina bröder och systrar i tillräckligt många år nu."

Älvan reste sig upp med manteln i händerna. Glada trodde först att den skulle bli för stor för honom, men den tycktes krympa medan han lyfte den och svepte den om sig, och var till slut den perfekta längden för hans finlemmade kropp. Han fastgjorde manteln kring sin hals med bronsspännet som hörde manteln till och såg riktigt nöjd ut, om fortsatt blyg.

"Så fint att den är vävd som en stjärnhimmel," sa han och lät fingrarna löpa längs mantelfållen ännu en gång. "Du kan kalla mig Ringblomma. Jag är rädd att ingen i min familj är tillgänglig för att presentera mig." Hans skygga leende fick sig en törn, men Glada kunde inte gissa vad det uttrycket röjde för känslor.

"Vad ska jag kalla dig tills vi når din by?"

Det här visste Glada i alla fall hur hon skulle göra. Ingen gav sitt eget namn till en främling bara sådär.

"Fågel. Du kan kalla mig för Fågel."

(Hur ska det fortsätta? Du bestämmer!)